Jag har ont i bröstet.
Inte sådär fysiskt ont men psykiskt ont. Det sliter och drar inombords, likt en dragkamp utan någon segrare i striden.
Jobbångest, prestationsångest, kroppsångest - Jag vill helst bara glömma alla måsten och bosätta mig på gymmet - min fristad.
Jag vet att det inte går, alla människor har 'måsten', att hitta balansen i mitt självskapta organiserade kaos är lättare sagt än gjort, me versus me, sjukt.
Alla uttrycker sina åsikter runt mig, jag vet allt det där som sägs, jag ser det bara inte på samma sätt, jag vet hur läget ligger, jag kan bara inte alltid ta in det utan håller det på avstånd för att orka, det blir lättare att hantera då, eller ibland, ambivalens.
Alla minnen som jag försökt stoppa ner inom mig, dövat smärtan av det där som brutalt rivit ur personliga delar av mig - som sidor i ett utslitet magasin.
jag kan inte längre hålla lika hårt i kontrollen, minnen kommer upp ändå när jag är allt annat än beredd - så jag trippar på tå, livrädd för att få en ångestattack bland andra individer, ingen får se mig så.
Bussen är framme vid jobbet, alldeles för mycket tankeverksamhet - fokusera!
Stegen ekar mot kall betong och jag trycker tillbaka gråten som är på väg upp.
