The tears don't fall, they crash around me.
Kan inte andas, luften känns tung, likt Stengrå bly. Den nattliga ångesten gör sig påmind, jag kan inte sluta dra och trycka på det äckliga fettet som omringar min kropp och bara växer och växer ju mer jag klämmer. Det är för äckligt, äcklas av min blotta existens, hej barbafetto liksom. Tankarna är sjuka, jag vet det, men jag får inte stopp på det. Känner mig obekväm hur jag än klär mig, blir aldrig fin, duger aldrig.
Frustrerad, trött - ångesten lägger sig som ett jävla dimlager och kan inte hitta ur, fast. När ska jag våga? Hur ska jag våga? Kan bara inte ta mig ur detta, inte inatt.
Låt mig bara få sova, själsligt utmattad.