The mirror
Jag tänkte skriva lite om hur det kan röra sig i huvudet på en anorektiker. Det är inte ofta jag delar såhär personliga bilder och jag har tänkt på detta länge men jag känner att jag måste ta upp det, ha i åtanke att jag är långt ifrån frisk.
Så hur kommer det sig att man svälter sig? Ingen har väl egentligen ett svar svart på vitt men för mig har jag aldrig haft ett "normalt" ätbeteende, jag har både varit mullig och som nu gravt underviktig. För mig har det handlat om att jag kände att jag behövde kontroll, jag är en person som gör nästintill allt i min makt för att det ska bli "perfekt" och när hela min omgivning rasade samman med jobb/skola/träning så började jag kontrollera det enda som jag kunde greppa - migsjälv.
Till en början övertygade jag migsjälv om att det bara var något tillfälligt och att jag faktiskt behövde gå ner i vikt, men det räckte inte för jag var aldrig perfekt nog, jag klamrade mig fast vid siffrorna på vågen och räknade varenda kalori som blev min besatthet, jag kunde inte se klart och ju lägre i vikt jag sjönk desto "större" blev jag, det låter antagligen väldigt knäppt men jag var helt inställd på att "bli smal" till varje pris att jag tänkte att jag hellre dog än gick upp ett enda gram.
Jag är fortfarande väldigt styrs av både kaloriräknande eftersom det etsat sig fast likt ett barn som lär sig cykla, det sitter som gjutet och går per automatik, jag väger mig dock inte lika ofta ungefär varannan vecka för att hålla lite koll vilket är extremt jobbigt men jag vet att jag inte fixar att väga mig oftare då jag blir helt siffergalen men jag har aldrig gått upp utan snarare ner fastän jag oftast tycker att jag är stor, även fast jag vet att så inte är fallet. Hur var det för er? Det är svårt att acceptera kroppen, att älska sig själv, jag är inte där ännu men en dag ska även jag klara det, jag är en fighter not a quitter.
Puss på er