Jag har så länge jag kan minnas haft problem med kroppen, jag var inte pinnsmal som resten av tjejerna i klassen, jag var mer en liten "rulta" med lite för mycket babyhull här och där, jag hatade att jag inte såg ut som dem andra och det värsta var att jag dag in och dag ut fick bekräftelse från min skolmiljö att det inte bara var jag som såg mig tjock utan att det var ett bestående faktum.
under många år har jag misshandlat den kroppen jag föddes i, föraktat det som stirrat tillbaka på mig i spegeln, F.E.T.T - en tjockis som inte förtjänade något och jag behövde minsann ingen mat, hittade en gammal dagbok från när jag var 10år, det var också det året jag började trixa med maten och träningen, där detvar nedklottrat all självförakt och hat inför kroppen och utseendet jag fötts med, vargör kunde int jag vara som alla andra? varför kunde inte jag vara vacker?
Detta var över 11år sedan, jag är fortfarande inte frisk och har lång bit kvar men jag har sjukdomsinsikt.
Hur ser samhället ut idag? vad skickas det ut för signaler till barnen som ska växa upp bland löpsedlar med hur och vad man ska äta/hur du snabbast förbränner fett/dieter osv. det skrämmer mig och samtidigt gör det mig otroligt ledsen för pressen för att se ut som samhällets "ideal" som förövrigt är omöjligt att uppnå till 99% ökar också antalet ätstörda och jag klandrar det inte, det är faktiskt fullt förståeligt men inte rätt.
En normal person ska ju kunna äta av allt, men med måtta utan att klassa det som "dålig mat, sen att man väljer bort är ju en annan sak sålänge det inte är pga att "omg denna chokladbit kommer göra så jag blir fet som en elefant så jag avstår" eller "tar jag en extra portion för att jag ärså hungrig så måste jag panikträna på crosstrainern i timmar" - you get it right? Allting handlar egentligen om balans, inte bara genom träning och kost utan genom hela livet.
Livet är skört, kroppen har man fått för att vårda, inte misshandla. Man har bara ett liv, sök hjälp, prata om svårigheter, sluta skämmas för en ätstörning är en sjukdom även om den inte alltid syns utanpå, du är ändå lika viktig som alla andra.
var det tråkigt att läsa eller rent av rörigt? oh well, ibland måste man vara lite allvarlig med och jag har så många tankar/funderingar att det blir lite rörigt och osammanhängande men thats life hehe! puss på er finisar