Brutal jävla ångest.
Jag kan inte sova, oron i kroppen håller mig vaken. Ångest ut i fingerspetsarna och hjärtats slag så hårt i bröstet att det känns som hammarslag.
Rakbladsvassa fingerspetsar påpekar vad som inte duger, duger aldrig. Varför är det här så svårt? Kämpar med lugnet men känner mig mer som ett ständigt kaos inombords.
Så jävla trött på att känna, jag är en känslomänniska och har alltid varit - vänder nästan ut och in på mig själv för att andra ska bli nöjda. Folk brukar förundra sig över hur stark jag är som tagit mig igenom så mycket men vet ni vad? Jag känner mig inte stark, jag är inte stark - jag är svag och jag är konstant stressad & pressad, jag lägger bara ett "lock" över det som egentligen sårar, stressar och gör ont för att sen under natten när jag är ensam då lyfta på locket portionsvis.
Det här låter säkert jätteförvirrande och konstigt, lite kaosartat maybe? Precis lika osammanhängande som det låter känns det. Men att få ut det i någorlunda ord är väl alltid nått?