I guess we are who we are, headlights shining in the dark night as i drive on, maby we took this too far?
Det är så himla tungt nu, ska jag någonsin bli frisk? Det ärfråganjag ställer mig allt för ofta, vad är det som håller mig tillbaka? Rädsla? Jag vet inte, allt jag vet just nu är att jag måste härifrån, jag orkar inte att bli bedömd för varenda liten grej jag gör fel. Jag är inte perfekt, min väg till att bli frisk är inte rak och jag faller ofta i små gropar men jag reser mig. Jag blir ledsen när folk (b.la mina föräldrar) inte ser mina framsteg, jag menar för bara några få månader sedan var jag livrädd för att ens dricka ettglas vatten för jag inbillade migatt det fanns kalorier i det som skulle göra mig fet, skrattretande när jag tänker på att jag stod med båda fötterna i graven påväg att kollapsa med hjärtsvikt vilken sekund som helst.
Det känns hopplöst idag, allting. Jag känner mig misslyckad och ledsen och önskar för tillfället att bara få försvinna från jordens yta, det här är för jävla smärtsamt.