Godmorgon!
Jag har haft det väldigt kämpig dem senaste dagarna och som vanligt har jag tänkt väldigt mycket. Jag har nu bestämt mig för att ta farväl av anorexin efter många tårar och tvekan. Jag har varit som besatt av att räkna kalorier hit och dit, väga mig varje morgon, tänka och planera varje mål jag ska äta och hur mycket kalorier det kan innehålla osv - det är inte friskt någonstans. Jag har en stark vilja men jag har inte agerat ut från den utan låtit ana ta över men inte längre för vem hindrar mig från att äta vad jag egentligen vill? En dum idiotisk röst i mitt huvud som inte ens finns, jag är den som sätter mina egna begränsningar, jag som skapar mina egna rädslor. Det svåraste jag har Dealat med är kolhydrater - är så jävla rädd för kolhydrater och fett i alla former - men den riktiga Emilia gillar ju ost? Jag gillar smör på mackan, jag gillar bröd, jag gillar pasta, muesli, potatis, ris osv - jag är en kolhydrats människa och mår bra av det så varför utesluta det? Jag är min egen begränsning och jag är den enda som kan förändra saker och ting, jag är trött på att se ut som ett vandrande skelett utan ork, jag vill leva livet och inte behöva oroa mig inför nästa mål, inte bry mig om kalorierna för dem är egentligen totalt oviktiga. Idag är en början på ett nytt kapitel i mitt liv, steget från att säga till att agera. Jag vill inte vara den anorektiska tjejen längre, jag ska ha en stark och snygg kropp med kurvor och bröst för det är sexig. Jag ska köra Emilia-dieten vilket innebär att jag ska äta ALLT med måtta, inget utesluts, jag ska bevisa för mig själv att jag kan och därför bett mina föräldrar att ställa bort vågen, raderat kaloriappen - för om inte nu så när? Man är aldrig redo för att bli frisk, man måste bara kasta sig ut och ta tag i det, sluta vela och bara köra, så nu ska jag lita på min kropp, ta hand om den och bli en vuxen kvinna, känner jag mig redo? Ja och nej så lets beat this illness.