Allt gör så jävla ont.
Jag är på gränsen till att bryta ihop. Jag håller andan tills lungorna värker och känns som dem ska implodera i mitt bröst.
Orden du sa till mig, dem förbannade jävla orden som berättar för mig att du inte längre vill leva. Jag säger ingenting till dig men inombords händer det något jag inte kan sätta fingret på, rädsla?
"Men Emilia du vill ju inte heller leva? Är det inte precis samma grej?!"
Det är inte samma grej, det är aldrig samma grej när det handlar om mig, jag förtjänar inte att saknas, att minnas för jag skapar kaos var jag än går, en ständig besvikelse. Men du måste finnas till, du som sprider kärlek och värme när allt annat känns mörkt, för dig kan man inte ljuga, du ser rakt igenom en.
Den kvällen spelades Albins låt "du lever inom mig", - jag kan inte lyssna på låten utan att vilja skrika rakt ut, ångesten är total.
Igår gick jag till psykologen och kände mig som ett vandrande kaos, jag trodde jag skulle bryta ihop över detta som hänt nu men jag kunde inte, alla känslorna blev som en stor sten som blockerade allt från att komma ut, så patetisk att jag inte ens klarar få ut mina känslor och tankar fastän jag inombords vet att inget är hållbart, inte längre.