Vägen upp till livet

Hello, It's me again

Det var länge sedan, allt för länge sedan som jag tog en titt in på bloggen och jag önskar så att jag kunde skriva att allt blivit bättre - så är inte fallet.

Jag står ett trappsteg ner sen förra gången jag tittade in här. Jag har begravt mig i jobb och träning, allt för att slippa ta itu med saker och ting, allt för att slippa känna och hantera det som gör så ont, det smärtsamma.

Jag har precis börjat hos en psykolog så något bra har jag väl gjort, förutom att jag inte insett förrän nu hur jävla damaged jag är, insikten kom så kraftfullt och ångesten över allting är påtaglig ungefär tjugofyrasju.
Jag behöver ett ställe som jag kan kalla mitt eget, där jag kan skriva av mig om allt och inget och kom fram till att jag faktiskt redan har det.. Här. Så jag ska försöka vara så. Aktiv som möjligt, ta upp kampen mot mina demoner inombords - Gud så klyschigt det där lät!

Nåväl jag tittar in och skriver av mig så mycket jag kan och orkar, puss!