För mig är det så hela tiden, jag vill så mycket och helst ska allting tryckas in samtidigt och utföras felfritt. Om my klarar jag inte det - då känner jag mig totalt värdelös och misslyckad.
Sadly har jag insett det där jag förnekat så länge; jag är min egen begränsning.
Jag är pinnen i navet, anledningen till att jag inte kommer någonstans på vägen. Det är precis som hjärtat längtar efter frihet, efter livet medan min hjärna panikbromsar ungefär hela tiden.
Kära älskade och avskyvärda anorexi, varför vågar jag inte släppa taget, bli fri? Patetiskt rädd för att gå upp ett enda gram, gråter/skriker/gömmer/glömmer/skapar måsten/slaviskt springer jag tills lungorna svider i den minusgradiga luften, ändå duger jag aldrig inför mig själv.
Det måste vara något fel på mig? Jag börjar på allvar undra. Utåt spelar jag på att jag är så stark, och visst är jag stark i vissa sammanhang men mest av allt vill jag bara kura ihop mig under täcket och aldrig mer stiga upp, alltid smärtsamt, dygnets 24 timmar är samma, dag in och dag ut. Hur står man ut?!
Anyway, tack för fina kommentarer, jag blir peppad på att fortsätta skriva när jag vet att det faktiskt finns någon som vill läsa och jag ber om ursäkt om jag triggar men det är min blogg och jag skriver fritt från mitt hjärta.
Peace!
Hej vackra du. Har du någon bra samtalskontakt? Jag utvecklade ätstörningar när jag var 14 år (gick aldrig så långt som till anorexi) och kämpade först med dem i några år och sedan mot dem i lika många år. Sedan fyllde träningshetsen ätstörningens tomrum, tränade och tränade för att jag inte kunde låta mig inte göra det. Jag har alltid varit en klassisk "duktig flicka"... Stenhård koll och kontroll på mig själv. Värderat mig själv efter vad jag kan prestera. Hur mycket jag kunde plugga, plugga och kontrollera vikten. Mådde mer och mer dåligt, men bad aldrig om hjälp eftersom jag då skulle behöva visa min sårbarhet och det var i mina ögon förknippat med mycket skam. Hur som helst, för att göra en lång historia kort. Jag känner igen mycket av det du skriver. Det är kanske en av orsakerna till att jag känner så med dig och att jag hejar på dig och hoppas att du snart kommer få stöd och kraft att komma en liten bit på vägen mot ett gladare och friskare liv.
När jag mådde som sämst (tre år sedan nu, då var jag 28) fick jag kontakt med en psykiatriker och terapeut som jag sedan gick i terapi hos i två år och träffar henne då och då fortf. Med hennes hjälp kunde jag äntligen förstå mig själv! Varför var jag så rädd för rädslan? Varför kunde jag aldrig bli arg utan istället fick ångest? Vad handlade mitt kontrollbehov om? Varför vågade jag aldrig öppna upp mig för vänner och pojkvänner utan alltid skulle vara den starka jämt? Etc, etc... Terapin var inte KBT utan klassisk djuplodande psykodynamisk terapi. Har du provat det? Många styrkekramar