Vägen upp till livet

Känner ni igen den där klumpen i magen, oron som inte vill lägga sig och trycket över bröstet som blir tyngre och tyngre för var dag som går? Jag gör, ångest. Den senaste tiden har jag försökt övertyga mig själv om att jag mår bra och att allting är "lugnt" (som förövrigt är mitt sätt att slippa undan att prata om allt det "jobbiga" när andra frågar), vill inte vara i vägen och besvära. 

Jag bär på så mycket sorg och ångest över olika scenarion i livet som förtillfället gör mig ständigt påmind, sårbar. Jag känner mig naken och exponerad med känslorna som jag är van att trycka undan istället forsande likt ett monsun-regn utan slut, tar det aldrig slut? 

The feelings all over the place, ovanligt, obehagligt, jag vill inte, jag vägrar. Jag överanalyserar varenda tanke tills dem är nedbrutna till små sandkorn,  jag är bara så trött på mig själv, trött på förnekelse och lögner om hur jag mår. Jag står bara inte ut, jag står inte ut i min egen kropp. Blir det någonsin bättre? 

- kvällstankar och höstångest.