“I've spent most of my life and most of my friendships holding my breath and hoping that when people get close enough they won't leave, and fearing that it's a matter of time before they figure me out and go.”
Ångesten trycker i bröstet, panikartat fumlar jag efter en trygg punkt men ångesten lägger sig som slöja över min kropp och allt jag känner är mina plågade hjärtslag, du dunk du dunk du dunk.. Jag kämpar för att få ner varje tugga men känner inga hungerskänslor, ingenting smakar gott, inte som jag minns det. Det är så himla svårt för för mig är det så fruktansvärt viktigt att det smakar gott annars känns det så ovärt och leder direkt till ångest. Känns för tillfället som jag tagit ett steg fram och sedan 2 steg bakåt, hur kunde det ske? Jag vet inte ärligt talat.
Jag är trött på att vara rädd för maten, aldrig kunna njuta. Jag antar att jag är inne i en svacka, jag ärkonstant trött och har så fruktansvärt ont i lederna, det är konsekvenserna från anorexin och ortorexin som börjar ta ut sin rätt. Min kroppsuppfattning är åt helvete och allt jag ser är en stor äcklig val när jag passerar spegeln, , jag känner avsky mot min kropp, min kropp som tagit hand om mig under hela min levnadstid, som läkt mina sår och reparerat sig från andra skador, men ändå känner jag avskyn och hatet växa. När ska saker och ting vända? Jag vet att jag själv måste ta steget men varför är det så himla svårt? Det är precis som om jag lever i konstant dubbelmoral och argumenterar med mig själv för jämnan, försöker att inte räkna kalorier varje gång jag ska äta men jag kan det som flytande vatten, ser bara siffrorna rinna iväg.
Jag har förövrigt fått jobb på mitt gamla jobb igen och ska jobba heltid i 8v, jag är så himla nervös för vad mina dorna arbetskamrater kommer säga då dem inte sett mig på väldigt länge, jag är förändrad och hur mycket jag än försöker intala alla att "jag är frisk och normalviktig" så vet jag att jag är många kilos till det så kallade "normala bmi gränsen", men det sitter långt inne.
Jag är även nervös för att försöka äta bland andra folk, jag vet hur sem alla brukade prata om dieter hit och dit, hur snabbt man kan gå ner i vikt osv och jag är tyvärr så himla lätt triggad MEN jag ska göra mitt bästa.
Imorgon är det gymmet som gäller, åh herregud vad jag längtar, jag behöver koppla ifrån alla tankar,ngest och kroppsfixering och bara fokusera på välmående och träningen för att kunna fokusera på mina mål. Herregud vad jag har saknat att skriva av mig, jag har bara inte haft någon ork, jag hoppas verkligen inte att jag triggar någon nu, det är absolut inte min mening, jag måste bara få ventilera lite grann.
Puss finisar!
Kan inte fatta att du tränar när du är så jävla smal. Så orättvist ocv triggande. Hur har du orken till det? Själv får man knappt röra på sig och bli trött av en jävla promenad. Du är fan smalare än mig och du är vuxen! Hur har du orken?