Vägen upp till livet

Sen en tid tillbaka har jag haft den där känslan igen, ni vet den där ihåliga outhärdliga ensamheten, kyligt mörker. Det är liksom något som inte är bra och jag vet inte riktigt vad det är, sjukt jobbigt! 

Jag har aldrig varit en person som behöver människor runt mig ständigt, nej jag äg mer den som tar avstånd och bevakar i det 'tysta', kollar av läget liksom. Jag saknar dock någon att dela mina intressen av har jag märkt, saknar att ha någon att berätta för om tex. Passen på gymmet, hundarna, musiken, matlagningen osv - någon som har något liknande intresse, det måste inte vara allt liksom men bara något av det, jag saknar det. 

Nåväl nu när det är utskrivet här på bloggen tror ni säkert att jag är helt #foreveralone hashtag liksom haha, Nejnej jag har underbara vänner verkligen men jag har ett stort hjärta (okej var kom det ifrån haha? Värsta poeten delux) och gillar att träffa nya människor, det är himla kul men jag har tappat en hel del eftersom jag inte tillhör någon klubb eller är ute och festar speciellt längre, ååååhh vad det ska vara komplicerat! 

See you later babes!