Vägen upp till livet

Ikväll tänkte jag faktiskt tala ut litegrann. Jag har under den senaste tiden fått mycket kritik genom mail och lite kommentarer här på bloggen. Det har då handlat om hur folk kritiserat min träning/livsstil som oerhört ohälsosam osv. 

Att leva med både anorexi och ortorexi är INTE lätt, jag har ett kontrollbehov, svårigheter med mat och mår dåligt av att inte träna, MEN jag är medveten om detta och både nära och kära stöttar mig. 

Det handlar om att bryta vanor, att bryta en vana är inte lätt och det vet nog dem flesta om, det är ju något som är bekvämt eller som man snarare lärt sig leva med och helt plötsligt ska man bryta den? Det går inte på en dag,det tar tid och att bryta en vana man haft i 11år går inte på varken en dag/vecka eller månad. Det är kämpigt, obekvämt eller rent av smärtsamt. 

Så för att besvara lite av kritiken så vill jag säga att jag tränar för att må bra, jag mår bra av det och har alltid gjort - jag är en sporttjej och har prövat dem flesta sporterna sen jag var liten, jag har alltid haft svårt att sitta still och jag blir lätt rastlös och stressad, därför kopplar jag av när jag tränar, detta låter kanske absurt för vissa men så är det. 

Jag vet att jag inte är frisk och jag vet inte om jag kommer bli helt frisk någonsin men bli hanterbart, jag har många kilos kvar men jag lever och andas, jag kan le äkta och tycker att livet är helt okej även om jag ibland får 'major downfalls'. Jag försöker och jag krigar på, och jag kommer inte sluta kriga förrän jag är i mål.