And so it begins again..
Vaknar upp med sviterna efter nattens timtals långa ångest-utan-slut, jag klarar inte längre av att se mig i spegeln utan att äcklas av min enorma kropp. Jag vill bara klösa bort allt fett, hade sån ångest inatt att jag T.o.m kollade upp fettsugningskliniker och plangjorde hela förloppet, normalt? Not really men känner mig desperat, hur jag än gör känner jag mig bara så jävla tjock och äcklig - värdelös.
Känner hur jag isolerar mig, hade helst velat sova i 1000år och dö däremellan. Det konstiga med mig är att jag inte är rädd för döden, den har liksom aldrig varit något som skrämt mig utan har snarare varit som en följeslagare. Tro nu inte att jag ska ta livet av mig, dont you worry peepz, jag blir la kvar ett bra tag och har värsta bucket-listan!
The thing is, att jag är så otroligt obekväm i min kropp att jag får panik.
Vad är fel på mig? Jo, Jag är helt jävla skadad i huvudet.
Det blev virrigt, jag vet men hoppas ni förstår ändå.
Ha det så fint!