Vägen upp till livet

Vinden viner i träden, sliter grenar fram och tillbaka som en sorts separationsångest emellan sig. Regnet strilar sakta ner ifrån en grådaskig himmel likt tårar utan slut. 

Det har hunnit bli torsdag, veckan har gått fort men allting har klämts ihop och hunnits med och än är det 48 timmar tills familjerna sitter samlade i soffan och pustar ut efter den hårda arbetsveckan. För mig är det samma mönster dag in och dag ut, rutiner - utan dem hade jag fått panik, måste ständigt ha kontroll över Allt, vare sig det är matlagning, inköp eller uppkommande händelser - jag styr med järnhand. Sjukt? I guess men det gör mig lugn, jag är inget kontrollfreak haha men när. Det gäller mig själv måste jag ha den järnkollen för att inte få nervösa sammanbrott. 

Jag har tänkt mycket (som jag alltid gör alldeles för mycket), tänkt på hur mycket jag förändrats som person, växt som individ men även brutit ner mig på så många plan, jag väljer att blunda allt för ofta. Behöver ständigt bli påmind om att jag fortfarande är jag, den personen jag föddes till och att det är okej att misslyckas ibland, att allt inte måste vara perfekt. Känner ni igen er? Jag vet inte om detbara är jag som är så. 

Aaaaaaaanyhow, längtar ihjäl mig efter utröstningen i Big Brother ikväll, seriöst Christoffer eller Johanna MÅSTE ju ut nu!! Nu ska jag strax till skolan och sen vidare och storhandla inför kommande vecka + söka fler jobb, roligt? Nah, men a girl's gotta do what a girl's gotta do liksom! 

Puss på er!