Vägen upp till livet

Det har ekat tomt här inne på bloggen ett bra tag nu, varför? Jag har haft ett såkallat "relapse" på något konstigt vänster, så många elaka ord som skrikits, ångestattacker och tårar som fallit här hemma genom sjukdomen - jag har varit så arg, arg på allt för att i andra stunder känna total tomhet, hopplöshet, rädsla - jag är inte riktigt säker på varför.

 Det är inte lätt, jag är inte lätt att leva med eller rättaresagt anorexin är inte lätt att leva med och hela tiden stå emot, det kan jag inte men jag försöker. 

Jag har behövt ta ett steg tillbaka, inte fokusera så himla mycket på allt som sjukdomen innebär ochtriggar igång, umgås med mig själv (varför räder så förbannat svårt att slappna av? Jag måste alltid vara i farten 24/7 - aldrig vilas här inte). 

Jag har tagit avstånd från precis allt och alla förutom min närmsta familj (att ta avstånd när man bor i samma hus funkar liksom inte riktigt, OBS! kan bli riktigt dålig stämning). Jag har behövt det, behövt landa, varva ner och se över vad jag vill med livet, kom jag fram till något? Naah, inte mycket om jag ska va ärlig men lite andra infallsvinklar och perspektiv iaf! 

Att acceptera migsjälv och min kropp är något av det svåraste jag gjort, jag är inte där ännu. Jag är "rädd" för att komma upp i "normalvikt" för jag tycker redan att jag är GIGANORMOUS - såklart sjukdomen som talar men still.. Jag har dock börjat träna på gymmet och säg vad ni vill även om jag har ortorexi så mår jag tusen gånger bättre av träningen, sakta men säkert kan jag ibland le tillbaka mot mig själv i spegeln. 

PS. Jag lovar att bli bättre på att uppdatera, har ny kraft nu! Puss fina underbara ni