Being you is the most beautiful you can be

publicerat i Anorexi, Personligt, Tankar/känslor;

There will always be people telling you that you can't, look them in the eye and tell them 'watch me'.. 

Som ni kanske märkt (antagligen) så har jag haft en liten paus, jag har helt enkelt behövt landa, komma in i verkligheten igen. Det är jätte skönt att vara hemma men jag kämpar med maten något otroligt mycket, jag hatar mitt huvud och allt vad tankar och ideal innebär. Inte helt oväntat har jag kommit in i en riktig "jag är så äckligt fet att jag inte vet var jag ska bli av" - svacka. Jag ljuger för er om jag säger att jag inte längtar tillbaka till min 'smala' kropp, men däremot längtar jag inte tillbaka till allt vad svälten innebär och jag är inte på långa vägar ur den ännu då min kropp är i sämre skick än vad jag vill erkänna hmm.. Förnekelse? I guess so. 

MEN för att inte vara för jävla negativ och fokusera på allt kasst så ska jag få börja träna styrketräning vilket jag är Ö.V.E.R.L.Y.C.K.L.I.G över då jag ser det som enda vägen för att inte falla tillbaka till svält och elände och allt yada yada.. Oh well förövrigt åt jag pizza för första gången på 1,5år (hemmagjord iofs MEN ÄNDÅ) stor smocka i anas fula fejs, i got the power nananana.. heheh okejokej spårar lite nuuuråååå! 

Har funderat lite (på tok för mycket) och jag känner mig så himla kluven för jag tycker jag ser mer än normal ut, jag ser mig som en jäkla valross och så har jag ändå så många kilos kvar att gå upp - någon som kan relatera? Känns så jäkla jobbigt och det motiverar mig inte särskilt. Nåväl lovar att denna bloggpausen var den sista på länge för nu kör jag fullt ut! Peppar så jag nästan avlider inför Göteborg horseshow, gaaaaah 2 veckor kvar, sinnessjukt! 

Puss på er fina, ge inte upp trots motgångar för en dag kommer ni se tillbaka och stolt kunna se vilken stark krigare du är!  

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av E:

Hej!
Var inlagd på samma avdelning som dig och känner igen mig så väl i allt du skriver! När jag skrevs ut i Lund var jag fortfarande cirka 10 kilo från ett normalt BMI men kände mig så enorm och klumpig. Men jag fortsatte kämpa och är idag uppe i en normal vikt. Nu när jag ser tillbaka på bilder från när jag skrevs ut ser jag hur otroligt smal jag var fortfarande. Det jag vill komma fram till är alltså att det INTE går att lita på ens egen hjärna. Det du ser stämmer INTE! Du är fortfarande otroligt smal och absolut inte stor någonstans! Hoppas detta kunde hjälpa dig lite :)
KRAM & kämpa på, you can do it!

2:a kommentar, skriven , av V:

Jag känner igen mig och förstår din känsla jättemycket, är i precis samma svacka och det är så frustrerande. Jag vet ju om att jag är underviktig och alla säger till mig att jag behöver gå upp i vikt men jag har så svårt att se det. Kanske är det för att jag är så van vid att se ut såhär, jag vet inte.. Mår skit dåligt just nu och äcklas över allt jag äter, men jag antar att man måste ta sig igenom detta för det finns liksom bara två vägar, antingen är det att gå upp i vikt, eller så rasar man. Att gå upp i vikt är verkligen inte lätt att hantera... men jag lyssnar på dem som säger att det faktiskt är värt det och att ångesten kommer minska och kroppsbilden bli mer realistisk, det måste vara så. Andra har ju karat det, så varför inte jag? och du?
Hursomhelst, lycka till, och ha i åtanke att du inte är ensam om de här känslorna.
kram

3:e kommentar, skriven , av Annika:

Världens största styrkekram ❤️
Jag vet att du kan och jag vet att du kommer klara detta - för jag vet att du inte, inte, inte vill tillbaka hit. Du är allt annat än fet och jag önskar att du kunde se det, men jag vet ju hur svårt det är... Men jag lovar dig, rösten i ditt huvud har så fel som den bara kan ha!!

Fortsätt kämpa med maten, med livet, med allt....för du vet ju egentligen vart du vill, du vill leva! Vi vill leva! Och tänk på alla roliga saker vi ska göra!!! Puss på dig 😘💕

Kommentera inlägget här :