You say im crazy 'cause you dont think i know what you've done.
Jag vt inte vad är för fel på mig.
Jag känner varken glädje eller längtan efter någonting, allting känns som en en jävla kamp 24/7. Jag borde vara glad då jag har både familj och bästa vänner som stöttar, precis fått jobb och livet går verkligen i rätt riktning förutom med mat + vikt. Varför kan jag bara inte känna tacksamhet och glädje? Jag är idiotisk och oduglig till den grad att jag inte längre vet om jag ska skratta eller gråta.
Är det inte konstigt hur en ätstörning kan äta upp en inifrån? Det är sorgligt och läskigt. Det är inte så att jag aldrig kommer bli frisk utan mer att jag helt enkelt inte känner mig redo att ta steget, fast det blir man kanske aldrig? Jag är inte dum, jag luras in i en trygg famn och låter mig alla sinnen omfamnas av anorexins silkeslena röst.
Usch och fy, nu vill jag bara till gymmet och släppa ut all ångest och smärta, köra på ordentligt för att sedan sätta mig i bastun och känna tystnaden inombords, för trött för att orka tänka.