Vägen upp till livet

Jag ska berätta för er att 'bli frisk' från anorexi och ortorexi är inte glamoröst, det är jobbigt och smärtsamt största delen av tiden. Det handlar om vilja och att våga ta steget, jag har både viljan till största delen och tar små steg, en efter en för att bli den bästa versionen av mig. Jag är inte frisk vilket jag är medveten om men jag vill oftast inbilla mig att jag är det, att jag är och kan göra precis som resten av min friska omgivning. Jag har inte valt att anorexin och ortorexin, det gick bara för långt och jag insåg aldrig att jag var sjuk, jag tyckte att jag åt hälsosamt när jag levde på vatten och sprang mil efter mil medan kroppen skrek av trötthet och näringsbrist, men jag kände den inte och jag känner fortfarande inte när jag är mätt men inte heller att jag blir hungrig därför blir det extra svårt att äta då jag oftast känner att jag måste tvinga i mig något fastän jag varken känner hungerskänslor eller smak/njutning av mat. 

Min blogg är inte till för att trigga så jag är ledsen om någon därute tagit illa vid sig men samtidigt är detta min blogg, min resa mot ett friskare liv och att bli frisk(are) händer inte på ett par månader, inte för mig i varje fall. Jag är realistisk och tar ett steg i taget för att inte få fler återfall som jag fått x antal gånger då jag gått för fort fram. 

Jag har fått många mail av flera läsare som undrar hur jag kan få träna och såhär ligger det till: 

Mina föräldrar är inte alls glada över att jag tränar och stödjer inte det faktum  eftersom jag är lååångt ifrån normalviktig eller godkänd bmigräns MEN dem har gått med på en 'deal' att sålänge jag gör mitt bästa och äter något sånär så är det okej då dem vet att jag skulle blivit helt olycklig annars. Gymmet är min fristad, platsen som ligger närmst till mitt hjärta - det enda stället där jag verkligen kan koppla bort ALLT annat ätstörningsrelaterat och bara fokusera på träning.