Vägen upp till livet

Söndag natt och jag kan inte sova, jag kan meddela att pappa är på bättringsvägen medan jag inte riktigt vet vart jag är på väg i livet. Hösten är en svår tid för mig, jag vet inte varför men det har den liksom alltid varit av någon konstig anledning. Att ha anorexi + ortorexi och leva med livets med och motgångar är inte lätt för vad som än händer tar jag genast ut det på maten och träning, inte medvetet utan är något jag alltid gjort och inte bara jag utan resten av min familj med. 

Men det är kämpigt nu you guys, riktigt jävla kämpigt och dessutom har jag åkt på mig en förkylning som min kropp inte svarar på bra, blir liksom inte frisk, ångesten av att inte kunna vara på gymmet, känner mig tjock och äcklig och ur form. Jag duger aldrig för mig själv, aldrig tillräckligt duktig/vacker/smal/tränad - nu tänker ni säkert att den här tjejen måste vara riktigt sjuk, men the truth is är att jag är inne i en riktig jävla svacka och jag är inte riktigt säker på hur jag ska ta mig upp men.. Efter regn kommer solsken right? 

För att prata om en liten rolig grej som jag blev riktigt glad över var att några tjejer kontaktade mig angående ett projektarbete vilket jag tyckte verkade riktigt intressant och hoppas kunna bidra med mina erfarenheter! 

Nu ska jag försöka sova och hoppas att kunna åka till gymmet imorrn och avreagera mig lite. Måste bara säga att jag håller på att svara på era mail så oroa er inte, tack för alla fina peppande ord, i love you guys! 

Puss på er