Long time no see..
Så var jag här igen. Det var längesen jag skrev, närmare bestämt 2 månader, anledningen till detta är att jag jobbat jobbat och åter jobbat + klämt in så många gympass som möjligt på min lediga tid och varit social. Jag har hunnit fylla 21 år, tjänat ihop pengar, bestämt mig för att resa utomlands och nästan färdig med körkortet! Det har varit fullt upp, flängt runt överallt och knappt hunnit sitta still, gått från 0-100 på en dag och sen fortsatt så.
Men ärligt talat gillar jag det, jag gillar att ha upp över öronen att göra, slipper tänka vilket jag vet måste göras men jag har inte riktigt energin till det, det gör ont och är en smärta jag inte vet ifall jag är beredd att kunna hantera. Runt själva min anorexi har det stått stilla och gått på fel håll, gått ner mycket i vikt men jag kämpar på, ibland undrar jag om jag någonsin kom er kunna bli "normal", hur har ni gjort? Jag har en vilja av stål men när det kommer till maten blir jag livrädd, låter sjukt? Jag vet.
Men nog om tråkigheter. Nu har jag semester wiiihoo!! Känner mig faktiskt riktigt stolt över att jag klarat det något sånär bra. Just nu har jag planer på att tatuera mig igen, är så sugen på det att jag nästan spricker haha, varför kommer jag alltid på det när det är som sämst tid på året att tatuera mig? Nåväl, kommer uppdatera regelbundet nu igen när jag faktiskt har tid!
Puss på er fina människor!
Hej på dig! Jag ville bara slänga in en liten kommentar. Jag är nämligen en av de som faktiskt tagit mig ur skiten och till slut, efter många års kamp, blivit friskförklarad. Jag tror att mycket handlar om att man måste känna att man är redo. Att man har testat alla anorexins vägar och själv upptäckt att den inte har någonting värdefullt att erbjuda. Det kan ta olika lång tid att komma dit, men när man väl gör det, så är det ett extremt bra "vapen" för att kunna slå sig fri.
Att ha det i bakhuvudet när man kämpar, att anorexin inte har ett liv värt att leva att erbjuda.
Och jag kan lova dig, att trots att det är en kamp att bli fri, och att det tar tid. Och att tankarna kan hålla sig kvar lääänge, så är det såå himla värt allt arbete!
Men fortsätt att kämpa på så länge!
Kramar till dig